Good Enough Tess

Välkomna till min matvecka! Inget tillrättalagt här, bara en veckas vardagsmat hos oss! Först av allt Jag har varit sockerfri i ett år och tre månader. De första månaderna körde jag strikt ketogen kost utan nötmjöler och liknande, allt för att inte triggas att falla tillbaka i sockerfällan. Det var avgörande för mig för att klara det! Efter två månader började jag äta lite rotfrukter, i somras började jag äta lite frukt och framåt sensommaren hade jag introducerat lite potatis, råris och nötmjöl i kosten. Efter varje nytt livsmedel har jag varit väldigt uppmärksam på eventuellt sug i 1-2 veckor efteråt. Det här är alltså en kost som just NU funkar för mig. Den är inte perfekt LCHF, perfekt sockerfri kost eller perfekt någonting, förutom perfekt för mig en vanlig vecka när jag inte orkar äta perfekt. Vi har två små barn och eget företag så det är viktigt att maten är smidig samtidigt som den är nyttig och mättande. Kompromisser När jag slutade med socker började jag äta m

Behövde flera olika läkemedel Jag utvecklade pollenallergi i 14-årsåldern. Helt plötsligt blev jag varje vår helt täppt med kliande näsa och illröda ögon. Tröttheten har bara kunnat jämföras med de första veckorna under mina graviditeter. Jag behövde ta allergitabletter och använda ögondroppar och nässpray flera gånger om dagen under ett par månader varje år.  Osäkert som gravid För fyra år sedan var jag höggravid och kände mig inte bekväm med att ta allergimedicin som inte var konstaterat säkert för barnet i magen. Jag hittade ett naturläkemedel på apoteket, ett "tallpulver" man skulle puffa i näsan för att minska allergisymtomen. Det hjälpte lite grann. Till källan Till nästa år läste jag mer om hur det kommer sig att tallpulvret kunde minska symtomen och fann att tall har en naturlig antihistamineffekt och dessutom väldigt rikt på C-vitamin. Då började jag göra eget tallvatten och sedan dess har jag helt symtomfria vårar! Gör så här: Plocka en stor näve

Visa hud Hur tänker ni kring er hud och exponering? Jag har länge känt en skyldighet att inte framställa mig själv på ett sätt som kan objektifieras. Inte visa kanten på min spets-bh, en urringning eller oklädda ben.  Att omfamna min femininitet Ju mer jag accepterar mig själv desto större har mitt behov av att omfamna min femininitet blivit. Att inte bara vara mamma och proper entreprenör utan också kvinna i min fulla sensualitet. Det handlar inte om uppmärksamhet eller komplimanger utan om att sluta gömma en del av mig.  En hyllning av kropp OCH sinne Jag vill vara fri att hylla min kropp som burit två barn, haft ryggskott, vägt 100 kilo, precis så som jag hyllar mitt sinne som växer sig starkare efter utmattningar och hjärnhinneinflammation. Varför är den ena nakenheten så olik den andra? Att prata om sitt inre är både personligt och exponerande. Kanske är vi ovana vid att den fysiska exponeringen är frivillig och på kvinnans villkor. Inspiration En kvinna som s

Bottenlös trötthet För två och ett halvt år sedan hade jag en bottenlös trötthet. Jag hade under ett års tid blivit tröttare och tröttare och vid det här laget räckte min energi inte längre än till kl11 på förmiddagarna. Sedan väntade 7-8 timmar ensam och helt dränerad, med två små barn, innan maken kom hem från jobbet. Jag hade varit på vårdcentralen fyra månader tidigare för att göra en utredning kring tröttheten som redan då var handikappande, men alla prover visade att jag var hur frisk som helst. Läkaren rådde mig till vila (han hade uppenbarligen inte barn) och att jag skulle återkomma om några månader om det inte gick över.  Det gick inte över, det blev värre, värre och värre. Alla vänner och familjemedlemmar jobbade heltid. Min nödlösning blev att varje morgon stänga in mig och barnen i ett någorlunda barnsäkrat rum och bara gå ut för att äta maten Rickard lagat kvällen innan. Där satt jag i soffan hela dagarna och grät när jag inte orkade svara på barnens eviga frågor

Jag börjar bli trött. Trött på att folk ska peta och hacka på varandra istället för att stötta. Trött på att miljö- och kemikaliemedvetenhet har blivit en tävling i vem som lever renast och har bäst samvete. Jag har inte blivit utsatt för näthat eller troll, men lite grann varje dag utsätts jag för likasinnade inom giftminimering och miljömedvetenhet som inte kan hålla sig från att ge pekpinnar och påpeka alla aspekter av det jag gör. Och jag är inte ensam, vi är många som känner att de vi är mest ovilliga att dela med oss till inte längre är industrirepresentanter eller bakåtsträvande miljöovänner utan de som vill samma sak som oss. Bara för att vi inte gör exakt likadant som de.  Kan vi uppmuntra alla som drar ett strå till stacken? Ska jag behöva känna mig orolig inför att dela bilder från den första flygresan på 3-4 år av rädsla för att någon kommer vilja lägga över ett dåligt samvete på mig för att jag inte kunde hålla fötterna på jorden? Jag har inte ens bokat någon resa

Träning har alltid varit ett konstant dåligt samvete för mig. Nåt som man bara måste göra för annars mår man inte bra, blir inte smal, lever inte länge, håller sig inte frisk. Ja, hoten om vad som händer om man inte tränar haglar omkring oss! Så vad gör man inte? När jag gick i gymnasiet började jag testa det ena och det andra, inget föll mig i smaken men gympade gjorde man ju ändå då och då eftersom förväntningarna liksom låg i luften. Samma under högskoletiden men lite mer intensivt för nu var man ju gammal nog att hålla sig själv ansvarig. Jag har aldrig tränat mycket men 2-3 gånger i veckan och jag fick pina mig igenom det varje gång. Att ta sig ut, orka igenom hela passet/rundan och inte ens efteråt har jag fått den där sköna känslan i kroppen som alla pratar om.  När jag väntade barn och hade alla kramper i boken höll jag igång med sjukgymnastik för "man måste ju röra på sig" och ett tag efter förlossningarna har jag gått på skitjobbig mammaträning. Pustat, flåsa