Träning har alltid varit ett konstant dåligt samvete för mig. Nåt som man bara måste göra för annars mår man inte bra, blir inte smal, lever inte länge, håller sig inte frisk. Ja, hoten om vad som händer om man inte tränar haglar omkring oss! Så vad gör man inte? När jag gick i gymnasiet började jag testa det ena och det andra, inget föll mig i smaken men gympade gjorde man ju ändå då och då eftersom förväntningarna liksom låg i luften. Samma under högskoletiden men lite mer intensivt för nu var man ju gammal nog att hålla sig själv ansvarig. Jag har aldrig tränat mycket men 2-3 gånger i veckan och jag fick pina mig igenom det varje gång. Att ta sig ut, orka igenom hela passet/rundan och inte ens efteråt har jag fått den där sköna känslan i kroppen som alla pratar om. När jag väntade barn och hade alla kramper i boken höll jag igång med sjukgymnastik för "man måste ju röra på sig" och ett tag efter förlossningarna har jag gått på skitjobbig mammaträning. Pustat, flåsa
Vardagskemikalier och ett familjeliv i balans