Träning har alltid varit ett konstant dåligt samvete för mig. Nåt som man bara måste göra för annars mår man inte bra, blir inte smal, lever inte länge, håller sig inte frisk. Ja, hoten om vad som händer om man inte tränar haglar omkring oss!
Så vad gör man inte? När jag gick i gymnasiet började jag testa det ena och det andra, inget föll mig i smaken men gympade gjorde man ju ändå då och då eftersom förväntningarna liksom låg i luften. Samma under högskoletiden men lite mer intensivt för nu var man ju gammal nog att hålla sig själv ansvarig. Jag har aldrig tränat mycket men 2-3 gånger i veckan och jag fick pina mig igenom det varje gång. Att ta sig ut, orka igenom hela passet/rundan och inte ens efteråt har jag fått den där sköna känslan i kroppen som alla pratar om.
När jag väntade barn och hade alla kramper i boken höll jag igång med sjukgymnastik för "man måste ju röra på sig" och ett tag efter förlossningarna har jag gått på skitjobbig mammaträning. Pustat, flåsat och fått ont i kroppen, tröttat ut mig bara för att spendera resten av dagen med barn som kräver allt och lite till i form av energi och tålamod.
Men en dag fick jag nog! Fy sjutton för det här samhället som väntar sig att alla ska väga lika mycket, vara vältränade och lägga många timmar i veckan som man inte har på att ta sig till ett gym eller ut i skogen. För det är ju inte bara träningstimmen som går åt. Man ska se till att man har ätit i lagom tid innan, byta om, ta sig iväg, träna, komma hem, duscha, slänga kläderna i tvätten och helst kanske pusta ut en halvtimme innan man fortsätter med dagen/kvällen. Och det här ska klämmas in efter att man varit iväg i 10 timmar och tröttat ut sig på jobbet. Den här "sanningen" är inte sanning för mig.
Så jag sa till mig själv att det är okej att inte träna, jag släppte det helt och hållet! Och vet ni, det var som en tyngd släpptes från mina axlar. Så skönt att inse hur mycket jag avskytt det och att älska mig själv nog att släppa taget om något JAG inte mår bra av, spelar ingen roll att tydligen hela världen mår bra av det för jag gjorde det uppenbarligen inte. Och nej, yoga var inte heller svaret för mig, trivs inte på mattan...
Om en endaste person därute känner som jag så var det här inlägget värt att skrivas för det är sjutton inte roligt att vara den enda i hela världen som inte gillar träning. Och vet ni vad? Sen jag slutade försöka gilla träning har jag blivit både piggare, smalare och mycket friskare! När jag släppte träningen kom orken tillbaka att ta hand om mig själv på andra sätt. På något konstigt vänster har jag blivit starkare också, kanske för att jag äter bättre mat, kanske får jag mer vardagsmotion när jag inte längre stegräknar eller försöker ta träningspoäng? Ingen aning och det spelar ingen roll.
Igår började jag ta balettlektioner och det är den första träningen för mig på flera år, men det jag är i behov av är inte träning utan mer musik och skönhet i livet och det får jag genom baletten. Råkar jag få starkare ben så får jag, men dansa vill jag av helt andra anledningar och jag tänker aldrig mer tvinga mig till något jag inte vill för att stämma överens med någon bild av hur jag ska vara!
(Nej, det spelar ingen roll vad ni har för statistik på människor som inte tränar och deras hälsa. För MIG är det uppenbart att jag blev friskare när jag släppte tanken på träning, så är det bara.)
Så vad gör man inte? När jag gick i gymnasiet började jag testa det ena och det andra, inget föll mig i smaken men gympade gjorde man ju ändå då och då eftersom förväntningarna liksom låg i luften. Samma under högskoletiden men lite mer intensivt för nu var man ju gammal nog att hålla sig själv ansvarig. Jag har aldrig tränat mycket men 2-3 gånger i veckan och jag fick pina mig igenom det varje gång. Att ta sig ut, orka igenom hela passet/rundan och inte ens efteråt har jag fått den där sköna känslan i kroppen som alla pratar om.
När jag väntade barn och hade alla kramper i boken höll jag igång med sjukgymnastik för "man måste ju röra på sig" och ett tag efter förlossningarna har jag gått på skitjobbig mammaträning. Pustat, flåsat och fått ont i kroppen, tröttat ut mig bara för att spendera resten av dagen med barn som kräver allt och lite till i form av energi och tålamod.
Men en dag fick jag nog! Fy sjutton för det här samhället som väntar sig att alla ska väga lika mycket, vara vältränade och lägga många timmar i veckan som man inte har på att ta sig till ett gym eller ut i skogen. För det är ju inte bara träningstimmen som går åt. Man ska se till att man har ätit i lagom tid innan, byta om, ta sig iväg, träna, komma hem, duscha, slänga kläderna i tvätten och helst kanske pusta ut en halvtimme innan man fortsätter med dagen/kvällen. Och det här ska klämmas in efter att man varit iväg i 10 timmar och tröttat ut sig på jobbet. Den här "sanningen" är inte sanning för mig.
Så jag sa till mig själv att det är okej att inte träna, jag släppte det helt och hållet! Och vet ni, det var som en tyngd släpptes från mina axlar. Så skönt att inse hur mycket jag avskytt det och att älska mig själv nog att släppa taget om något JAG inte mår bra av, spelar ingen roll att tydligen hela världen mår bra av det för jag gjorde det uppenbarligen inte. Och nej, yoga var inte heller svaret för mig, trivs inte på mattan...
Om en endaste person därute känner som jag så var det här inlägget värt att skrivas för det är sjutton inte roligt att vara den enda i hela världen som inte gillar träning. Och vet ni vad? Sen jag slutade försöka gilla träning har jag blivit både piggare, smalare och mycket friskare! När jag släppte träningen kom orken tillbaka att ta hand om mig själv på andra sätt. På något konstigt vänster har jag blivit starkare också, kanske för att jag äter bättre mat, kanske får jag mer vardagsmotion när jag inte längre stegräknar eller försöker ta träningspoäng? Ingen aning och det spelar ingen roll.
Igår började jag ta balettlektioner och det är den första träningen för mig på flera år, men det jag är i behov av är inte träning utan mer musik och skönhet i livet och det får jag genom baletten. Råkar jag få starkare ben så får jag, men dansa vill jag av helt andra anledningar och jag tänker aldrig mer tvinga mig till något jag inte vill för att stämma överens med någon bild av hur jag ska vara!
(Nej, det spelar ingen roll vad ni har för statistik på människor som inte tränar och deras hälsa. För MIG är det uppenbart att jag blev friskare när jag släppte tanken på träning, så är det bara.)
Jag har haft en liknande relation till träning som du, men har inte kunnat släppa skräcken i vad som händer om jag inte skulle försöka träna. Jag har ju perioder av att inte träna med dåligt samvete som följd. Jag försöker hitta en väg utan att tvinga mig själv till saker jag inte gillar, där jag samtidigt tror att jag kan ha en good-enough-hälsosam kropp och där jag inte behöver må dåligt av att se mig själv i spegeln. Skitsvårt.
SvaraRadera