Känner du dig "stuck"? Mitt bästa tips för att få livet att flyta

Jag har lagt så många timmar över så många år på att lära mig lyssna inåt. När samhället har svikit mig och ångesten svalt mig har enda vägen ut varit in. Jag har läst så många böcker, haft djupa samtal, provat yoga, meditation och andningsövningar. Det mesta har varit väldigt givande och tröstande.

Alla självhjälpsböcker i världen kan bara ta dig så långt

Idag känner jag att jag, just nu, har tagit in tillräckligt med information. Annars hamnar jag i informationskonsumtion, ersätter mitt soulwork med "nyttig" läsning. Det jag behöver göra nu istället för att plöja filosofiska böcker är att lyssna på MIG. Jag vet varför jag känner mig rastlös, energilös och vilse ibland. Trots att jag vet vad jag ska göra är det jobbigt att ta tag i det. Varför?

Våra jobbiga tankar kommer från kärlek

Tankar om att jag inte kan, eller vem är väl jag?, att livet är orättvist eller att ingen kan förväntas fortsätta kämpa efter allt orimligt motstånd man mött, allt det kommer ur kärlek. Vi vill vara trygga och älskade. För om vi nöjer oss med anledningen till att inte våga testa så behöver vi inte skämmas om det går fel. Om vi själva säger till oss att vi inte har den kompetens eller karisma som krävs för det vi vill göra så slipper vi höra det från någon annan. Människor i vår närhet är trygga med oss så som vi är idag så det säkraste är att inte utmana de förhållandena genom att visa en ny sida av oss själva.

Mer kärlek ger mer mod

Ibland krävs ett fast handlag, att kärleksfullt säga ifrån till oss själva. Om vi slutar banna oss för att den där inre rösten som säger att vi inte kan så är det lättare att gå vidare. Sluta döma, börja älska. Fundera på vilka röster du brukar höra som håller dig tillbaka, skriv ner dem och på vilket sätt de bekräftar dig på. Oftast kommer begränsande tankar ur kärlek. Rädsla och kärlek. Och om vi kan se det kan vi också hitta ett ännu mer kärleksfullt sätt att gå genom livet.

Här är mina dagsfärska falska tankar om mig själv:

Jag vet inte vart jag är på väg i livet
Den här tanken bekräftar en rädsla i mig som inte vågar prova något nytt. Att inte veta vart jag är på väg innebär att det är onödigt för mig att ta steg framåt, för tänk om jag går i fel riktning?  Att intala mig själv att jag inte vet vart jag är på väg hjälper mig att hålla mig inom min Comfort Zone. Dessutom är det lättare att connecta med andra som känner sig vilsna i livet om jag kan bekräfta deras känslor. Jag har många sökare i min omgivning och jag är så tacksam för dem, det gör mig rädd att råka "skjutas iväg" om jag börjar lyssna inåt och följa min väg. Den här tanken finns hos mig för att hålla mig trygg och älskad.

Allt står still
Jag känner ofta att inget händer! Att jag jobbar och jobbar men inte kommer någon vart. Jag vet att tanken inte är sann, det räcker med att titta på vad som hänt de senaste månaderna så ser jag att min tanke är raka motsatsen mot sanningen. Ändå finns den där nästan varje dag. Även den här tanken får mig att välja frustration istället för action. Och jag väljer frustrationen för att inte behöva gå utanför min comfort zone och visa mig sårbar. Tanken är ett försök till självkärlek som slår ut fel.

Jag känner mig inte "uppkopplad"
Efter många års ateism har jag sedan ett tag tillbaka landat i en andlighet. Livet visade mig att jag är omhändertagen. När slumpen gjort att jag undvikit farliga situationer så många gånger, och magiska dörrar öppnar sig för mig när jag följer den där nyckfulla rösten i mitt hjärta, då känner jag mig vägledd. Jag tror inte på någon kyrka, eller någon religion. Egentligen tror jag att jag tror på mig. Att den där rösten jag hör inte är någon högre kraft utan min egen själ. Ett högre jag som tydligare kan se vart jag är på väg och vad jag behöver lära mig på resans gång. Då är det ibland bekvämt att inte vara "uppkopplad" eller lyssna inåt för den där nyckfulla rösten begär lite väl mycket ibland. Som att vi ska säga upp alla våra fasta inkomster för att skapa en friskare framtid ;) 
Stegen framåt är sällan lätta, men belöningen är så stor. Men ibland orkar jag inte släppa taget kring min trygghet eller utmana mina relationer och då väljer jag att inte lyssna, och kallar det att jag inte är "uppkopplad". Låtsas att det inte är någon där när det i själv verket är jag som inte hör. 

Idag väljer jag att lyssna

Kontrast

Till slut blir det för jobbigt att stå stilla, även om jag gör det för att skydda mig själv. Som idag. Idag väljer jag att uppskatta tankarna ovan för att de vill ta hand om mig och inte utsätta mig för onödiga påfrestningar. Jag väljer också att ersätta dem med nya tankar. 
Jag vet vart jag ska (även om det är mer än känsla än en destination)
Jag flyger fram genom livet (nya uppdrag, ny webbshop, belöningar som är på väg in -jo, jag flyger!)
Jag är vägledd varje dag (och jag väljer själv när jag orkar lyssna)

Har man en liten pyromanådra är det fint och symboliskt att skriva ner och sen bränna upp de där gamla tankarna samtidigt som man säger tack men nej tack "till omtanken".


Ha en kick-ass start på veckan, det ska jag!