Min mörka sida

Begränsningar sätter vi själva. Och att inte bejaka hela sig själv är att sätta ett glastak på sin utveckling. 

Jag är inte bara en kärleksfull optimist som driver ett gott arbete och älskar att stötta människor i min omgivning. Jag har både sidor som jag är rädd att visa omvärlden -för tänk om någon ändrar uppfattning om mig? Och sidor jag är rädd att visa mig själv -tänk om de förtär mig? Slukar mig hel och gör mig mörk?

Det bästa sättet för mig att vara i mitt fullständiga jag, det är att öppna dörren på glänt. Låta omgivningens ljus stråla in och se vad som händer. Ofta händer raka motsatsen mot vad jag varit så rädd för. 
Varsågoda, här är dörren till min mörka sida...

Välkommen in i min skuggsida

Jag är trotsig

Jag har en rebell och en uppviglare i mig. En som gärna eldar på andra och står i frontlinjen för att krossa system och ramar som begränsar mig och andra.
I tonåren ombads jag ofta att tona ner lite, ta det lite lugnt och jag kunde se skam i ögonen på äldre generationer som inte kunde förstå vad det tog åt mig. Jag som var så ordentlig och duktig i skolan behövde väl inte ägna mig åt sånt där upprorsmakeri!
Jag har sett chefer skruva på sig och uttrycka att jag kanske inte borde engagera mig så mycket i allt. 
Jag är rädd att gå över gränsen och bli pinsam om jag släpper fram krigaren i mig.

Jag är kontrollerande

Jag har ett stort behov av att förstå mig själv och min omgivning. Så stort att jag gärna sätter folk och beteenden i ett fack och blir arg om de gör något som inte passar in i min bild av dem. 
Jag är rädd att gå för fort fram, trampa folk på tårna och förstöra relationer om jag inte håller mig själv hårt i tyglarna.

Jag är arg

Jag kan fullkomligt koka. Bli så arg att jag bara skriker för allt jag är värd, tills luften i lungorna tar slut! Det är en av mina mest förekommande mardrömmar, att jag blir så arg att jag vill skrika huvudet av någon men de lyssnar inte. Hur mycket jag än skriker når budskapet inte fram. 
Jag är rädd att visa min ilska för världen och sedan inse att ingen bryr sig.

Rädsla och skam till trots kan jag se att jag behöver hela mig. Om jag vill amplifiera kraften i mitt mission för en värld där vi inte blir sjuka av kemikalier måste jag våga använda min ilska, min förmåga att starta ett uppror och våga kategorisera för att provocera fram en förändring. Jag vill också känna tillit till mig själv och min styrka, att jag inte kommer slukas av mina skuggor. DET vill jag våga släppa fram från och med nu.